Lottlös

Här sitter jag framför datorn, fortfarande i samma skjorta som jag drog på mig när jag gick upp. Jag har ätit lite frukost, pratat med mamma och nu sitter jag här. Min lediga dag springer förbi i vanlig takt men ändå så ler jag åt det. Jag behöver inte hitta på världens grejer på min lediga dag, det gör lika gott att bara vara hemma och njuta. Dock så hade ju gärna vädret kunna bytas ut mot +25-30 grader och en stekande sol utan dess like, men vad gör det om hundra år.

VAD VILL JAG BLI?! Jag har inte den blekaste. Varför är jag så insnöad på det just nu? Jo, för att alla andra börjar plugga. Alla andra vet vad dom vill göra. Men inte jag! Jag älskar kläder och att shoppa. Sätta ihop olika "outfits" och planera när jag skall använda dom. Men det ger ju inga jobb. Jag gillar att skoja och clowna runt, men jag är ingen stå up komiker för det. Pappa tycker att skådespelaryrket vore ngt för alla "påhittade historier" man har dratt genom åren, men inget av det säger att man skulle platsa på en röda mattan. Vad fan skall jag göra? Advokat, kock, artist (utan sångröst) jag har inte den blekaste.

Vad fasen skall jag göra?

My heart in million pieces...

Tove Östman Styrke är ett geni, jag avgudar hennes nya låt. Den får mig alltid att le och rycka lite extra på axlarna. (Inte för att texten är särskilt happy, men den gungar fint)

Jag vill jag vill jag vill. Jag vill till London och jag vill till Thailand. Men kommer jag att kunna åka till båda ställena? Ifall jag lever jäkligt snålt resten av tiden (livet) haha. Men jag vill verkligen, då måste det ju kunna gå. Jag får helt enkelt avstå ifrån vardagslyxen som jag haft hittills, ett tag iaf. Och kommer jag iväg på resorna så blir det ett rejält sparande efteråt till kommande lägenhet och allt som hör till. Jag skall ge mig fan på detta nu!

Första steget börjar idag. Istället för att åka och småshoppa lite som jag hade tänkt så är jag bara hemma idag. Det gör mig inget faktiskt. Inget alls. Jag tänker positivt, det blir mer pengar att spendera senare på BÅDA resorna.

Jag skall klara detta. Jag SKA klara detta!

I got a feeling

Jag har en känsla, eller är det kanske bara helt enkelt lite hopp, om att ngt stort händer när jag befinner mig i London. Ngt avgörande för vad jag skall göra. Kanske är det det som är ödet med denna resa, kanske kommer jag finna ngt som öppnar mina ögon? Jag skall inte leta fram det, jag skall inte tvinga fram något, jag skall bara låta "det" komma.

Lite som när man skall shoppa, det är ingen idé att köpa något bara för köpandets skull för då sluter det oftast med att man inte alls är nöjd och bara vill ha det ogjort. Hittar man något och känner att det är något som man behöver eller verkligen vill, det är då det stämmer. Det är då (oftast) som man inte känner någon ånger senare.

So London, show me what you got. I´m ready, oh so ready.

När man varken vet in eller ut...

det gör det inte hela lättare om man säger så.

Inget är vad det en gång var. Ingen hade kunnat förutse hur saker skulle komma att bli. Inget vet vad som väntar och ingen vet vilka val man kommer att göra i diverse situationer. För när det väl kommer till krita så tänker man inte som man innan gjort. Allt blir annorlunda och man tänker på tusen andra saker, ur tusen olika perspektiv, bara för rädslan av att göra fel. Men varför inte stå kvar vid det man först tänkt? Varför kör man inte bara på som man lovat sig själv. Varför tar då rädslan och nervositeten en så stor roll i livet?

Jag lovar här och nu, inför mig själv och alla andra att aldrig mer låta rädslan styra mina val genom livets gång. Det skall vara spänning, nyfikenhet och lycka som avgör vilka val jag tänker göra. Och funkar det inte, skulle valet vara fel, så skall jag inte älta eller gräva ner mig för det, jag skall se det som ett val, ett försök, och sen låta hjärtat tala igen.

Jag låter inget eller ingen ta kontroll över mina val. Det är bara jag själv vad avgör vad som är rätt eller fel för mig. Ingen annans ensak.

Ibland så...

Söndags - förstörde våran filmkväll med humöret på mindre än 2 min.
Igår - gottgörning med fross och grym film.
Idag - röjt undan i köket (världens bästa flickvän + mer gottgörning)
Imorgon - Colors @ Nef.

Livin´ and laughing.

En bit på vägen.

3 saker som jag ser riktigt mycket framemot är nu näst intill klart.

- Matfestivalen i Skövde 27e & 28e augusti.

- London 1-5 oktober.

- Thailand 29e december.

Done and done.

Varför?

Man spenderar 1/3 av sitt liv med att sova. 6 månader på toaletten. Men hur mycket tid spenderar man på att grubbla? Den senaste tiden som gått så känns det som att grubbla har varit mitt yrke. Det är jobbigt när det blir så periodvis, men jag kan liksom inte gå vidare förräns jag känner att det är "klar grubblat", fastän jag inte vill lägga en sekund mer på det.

Vad ska jag göra? Hur ska jag gå vidare? Skall jag åka iväg... eller skall jag stanna? Varför gjorde den så? Varför sa den så? Skall jag säga/göra något? Blir den sur ifall jag väljer detta? Skall jag ens tänka på konsekvenserna när det handlar om min vilja och mitt liv?

Vågar jag? Ensam är stark, men stämmer det verkligen? Hur lång tid tar det tills jag verkligen kan styrka detta påstående? Tänk ifall jag inte gör något utav det, kommer jag att ångra mig sen? Antagligen. Så, varför sätter jag inte fart? Vad är det som hindrar? Jo, känslan på insidan.

Varför varför varför?